Det har gått två år sedan pappa dog och jag fattar ännu inte det.
Jag kände en skillnad när han gick bort att jag saknade något. Vi började hitta tillbaks till varandra. Men vi inte chansen att gå vidare. Det gör ont!
Och det gör ont att jag var sjuk samtidigt som pappa. Att jag inte kunde göra något. Jag tror att jag aldrig fattade det heller riktigt att han var som sjuk som han var.
Pratade med honom men han kunde inte prata men tårarna rann och jag sa att jag älskade honom och hade alltid gjort det. Oavsett vad som hänt.
Jag var pappas flicka men jag blev sviken och det tog jag hårt. Men jag på väg att släppa in honom i mitt liv igen.
Du är saknad pappa!
Vi fick aldrig chansen att säga allt som skulle sägas. Så gör det när tiden finns, vänta inte.
Vila i frid, låt havet föra dig ditt du vill
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar