En längtan och en tomhet fyller mig!
Känner mig så ensam men jag vet att jag inte är det.
Men jag känner mig så utlämnad till andra.
Saknar mitt stora stöd i livet (maken)
Varför ska ett sjukhus var så opersonligt för.
Man försöker se positivt i allt men ibland
så orkar man inte det heller.
Vart är man på väg?
Och vart kommer man att hamna?
Vem kan förstå den tomheten som man upplever på sjukhuset.
Saknaden efter sina nära och kära.
Visst är det bra med sjukvård men hem är i alla fall bäst :-)
Helgen är alltid värst för man hinner tänka för mycket på allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar